Kate Morton gillar antagligen sagor. Säkert ända sedan hon var barn. Den här boken känns som en saga. Den onda, giriga styvmodern finns där, vackra unga kvinnor som absolut alla tycker är vackra, bortbytingar, labyrinter och till och med Hans och Gretas kiselstenar. Ett par hundra sidor in i boken måste jag ändå säga att jag fängslas av historien och vill absolut veta hur det hänger ihop. Några större överaskningsmoment blir det ändå inte eftersom jag hela tiden lyckas lista ut hemligheterna strax innan de avslöljas. Det kanske är meningen. Det är lätt att förstå att Kate Morton brinner för att berätta och att hon kan tänka ut de mest sagolika historierna. Kanske är det just därför boken inte blir särskilt trovärdigt. Det är t.ex. svårt att förstå att Nell (som vi träffar under flera olika tider i livet) ger upp sin fantastiska familj som tog hand om henne när hon hittades liten och övergiven, slår upp förlovningen med sin älskade fästman, bara för att hon har fått reda på att hennes föräldrar inte är hennes biologiska. Det här framgår precis i början av boken. Även andra personer gör val som går emot deras karaktärsdrag.

Bortsett från det är boken definitivt en härlig avkoppling och verklighetsflykt till England och Cornwall, herresäten och klippstugor. Kate Mortons berättarglädje är en styrka och jag fascineras över hur hon kommer på intrigen och får alla lösa trådar att knytas samman i slutet.

Jag har Dimmornas lek hemma i bokhyllan sedan hundra år och kommer läsa den nästa gång jag behöver något mysigt och lättsmält.

Betyg: 3,5/5
Månpocket, 2010.
Pocket, 417 sidor.

Boken går att beställa på Adlibris

En reaktion på ”Den glömda trädgården – Kate Morton

Kommentarer är nu stängda.