I april läste vi Sara Stridsbergs bok Beckomberga – Ode till min familj i en av mina bokcirklar. Jag måste erkänna att jag till en början tyckte den var ganska tråkig och svårfångad. När jag bytte från att lyssna till att läsa som e-bok blev den lite mer begriplig och det var lättare att hänga med. En i bokcirkeln beskrev den som drömsk och det var verkligen träffande. För den har mjuka, lite flytande,  övergångar och det är inte helt klart vad som är här och nu eller vem som säger vad. Det dröjer också innan vi får veta vad personerna har för inbördes relation till varandra. Det gjorde boken fin på något vis. Jag tyckte mycket om att den ger en röst åt psykisk sjukdom och udda människor. Det är så många som aldrig får en inblick i deras värld. Jag har åtminstone nosat litegrann under min utbildning då vi fick tjänstgöra några månader på psykiatrisk klinik. Och jag har haft en gammelfarmor som låg på just Beckomberga. Just det där med flytande övergångar är ju precis så som psykisk sjukdom och det mänskliga sinnet kan vara. I psykosen har ju människan tappat fotfästet och vet inte längre vad som är verklighet och vad som är fiktion. Kanske är det just det Sara Stridsberg försöker ge oss en liten bild av. Ett exempel är läkaren på Beckomberga som står och väntar med sin bil för att ta med Johnny Darling på fest på stan med vackra flickor. Är det verkligen sant eller finns det bara i Johnny Darlings värld?

Mitt omdöme blir att det är en absolut läsvärd bok om viktiga ämnen där samhällets utsatta, osynliga och fula får bli vackra och sedda.

Betyg: 4/5.

 

2 reaktioner på ”Beckomberga – Sara Stridsberg

    1. Vad kul! Jag tror hon egentligen är lite för svår för mig 😄 Men passar bra när man får diskutera boken och får lite hjälp med tolkningarna 😂

      Gilla

Kommentarer är nu stängda.