Den glömda trädgården – Kate Morton

Kate Morton gillar antagligen sagor. Säkert ända sedan hon var barn. Den här boken känns som en saga. Den onda, giriga styvmodern finns där, vackra unga kvinnor som absolut alla tycker är vackra, bortbytingar, labyrinter och till och med Hans och Gretas kiselstenar. Ett par hundra sidor in i boken måste jag ändå säga att jag fängslas av historien och vill absolut veta hur det hänger ihop. Några större överaskningsmoment blir det ändå inte eftersom jag hela tiden lyckas lista ut hemligheterna strax innan de avslöljas. Det kanske är meningen. Det är lätt att förstå att Kate Morton brinner för att berätta och att hon kan tänka ut de mest sagolika historierna. Kanske är det just därför boken inte blir särskilt trovärdigt. Det är t.ex. svårt att förstå att Nell (som vi träffar under flera olika tider i livet) ger upp sin fantastiska familj som tog hand om henne när hon hittades liten och övergiven, slår upp förlovningen med sin älskade fästman, bara för att hon har fått reda på att hennes föräldrar inte är hennes biologiska. Det här framgår precis i början av boken. Även andra personer gör val som går emot deras karaktärsdrag.

Bortsett från det är boken definitivt en härlig avkoppling och verklighetsflykt till England och Cornwall, herresäten och klippstugor. Kate Mortons berättarglädje är en styrka och jag fascineras över hur hon kommer på intrigen och får alla lösa trådar att knytas samman i slutet.

Jag har Dimmornas lek hemma i bokhyllan sedan hundra år och kommer läsa den nästa gång jag behöver något mysigt och lättsmält.

Betyg: 3,5/5
Månpocket, 2010.
Pocket, 417 sidor.

Annonser

S E P T E M B E R

Någonting måste ha hänt. Jag har bara läst tre böcker i september. Visserligen har jag märkt att jag läser färre och färre för varje månad, men så få trodde jag ändå inte. Det måste bero på att september har varit en ganska stressig månad. I vanliga fall hinner jag också lyssna på fler böcker på väg till och från jobbet. Sedan 1 september har jag en annan arbetsplats med betydligt kortare resväg. Det innebär att jag varken hunnit läsa särskilt mycket eller lyssna. Jag har dessutom fastnat i en bok på Storytel. Katarina Wennstams Smuts. Jag kommer liksom inte vidare. Har lyssnat på 6 timmar och har 5 timmar kvar. Jag kan ju inte ge upp nu, eller? What Should I Read Next är en podd som jag har lyssnat vansinnigt mycket på istället. Har betat av 80 avsnitt den här månaden.

Antal lästa: 3
Storbritannien: 2
USA: 1
Läst på originalspråk: 2

Bäst: Ingen har varit superduper, men Sharon Boltons Nu ser du mig var nog bäst. Tätt följd av Obsession av Amanda Robson. Den senare var kanske lite mer intressant ändå.

Bilder lånade från Adlibris.

 

Obsession – Amanda Robson

Jag tror att den här boken poppade upp i Goodreads flöde. Trending this week in thriller, eller hur det brukar stå. Jag blev nyfiken när jag läste att den handlar om ett svartsjukedrama som spårar ur. Det börjar med att en kvinna frågar sin man vilken annan kvinna han skulle vara intresserad av om han inte var gift med henne. Mannen svarar att det skulle vara hennes bästa väninna. Varpå kvinnan blir besatt av tanken att hennes man är intresserad av hennes bästis.

Svartsjuka är en sådan otrolig mörk kraft och gör sig utmärkt som bränsle till en thriller. I boken är det fyra berättarröster. Kvinnan, mannen och kvinnans bästa väninna och hennes make. De berättar alla i jagform och ofta i kombination med duform. ”I always think about you. I know I should finish it with …, that what I’m doing is wrong.” Det gör att texten blir ganska intensiv och närgången på något sätt. Jag gillar det för det håller mig på nålar och bidrar till spänningen.

Boken är drygt 400 sidor, men går snabbt att läsa. Kapitlen är korta, ibland så korta som endast några rader. Det går lätt att komma upp i fart. Historien känns trovärdig, karaktäerna och deras motiv är nog också ganska trovärdiga. Slutet är kanske lite väl tillskruvat.

Jag gillar boken. Den fick 3/5 på goodreads. Men jag undrar om den inte är värd närmare en fyra ändå. Det får bli 4-/5. Den är lättläst för att vara på engelska.

Amanda Robson debuterar med den här romanen. Hon har arbetat med medicinsk forskning inom bland annat toxikologi. Det märks.

Betyg: 4-/5
HarperCollins UK, 2017.
Paperback.
454 sidor.

 

Psykologiska thrillers just nu

Är temat i Johannas topplista den här veckan. Böcker som kryper under skinnet. Nästan alla böcker jag läst de senaste månaderna hör till den genren. Eller i alla fall utger sig för, även om de inte alltid är så fasansfullt spännande direkt. Här kommer en lista på de mest nervkittlande av de jag läst sedan juli:

  1. Den här författaren har verkligen sinne för det mörka i människans natur och hon porträtterar det så bra. Gillian Flynn är mästerlig i Vassa föremål. Den är så spännande och har en ordentlig tvist.
  2. Det perfekta paret som har allt. Eller? En tvättäkta domestic thriller av B.A. Paris. Hennes debut Behind Closed Doors. Finns också på svenska.
  3. Lie finns med i var och varannan titel numera. Sometimes I Lie heter verkligen så av en anledning. I titeln ligger hela sanningen kan man säga. Alice Feeney har skrivit den mycket läsvärda pulshöjande boken.
  4. Into the Water av Paula Hawkins. Hon är en skicklig författare och bygger upp en otroligt tät stämning i den här boken. Kanske inte så mycket rysande spänning, men väl en bladvändare.
  5. En bok som väl inte utger sig för att vara en psykologisk thriller, men är nog så spännande och kröp under flera av mina hudlager är Emma Donoghues The Wonder. Kommer nog bli en av årets bästa böcker för min del.

Som bonus kommer fem psykologiska thrillers som jag längtar efter att läsa:

  1. Thirst av Benjamin Warner. ”When all the water disappears, thirst won’t be the only killer…”
  2. Force of Nature av Jane Harper. Förstås uppföljaren till Hetta.
  3. What Was Mine av Helen Klein Ross. En kvinna som kidnappar ett barn i ett köpcentrum och kommer undan med det i 21 år.
  4. Let Me Lie nästa bok av Clare Mackintosh.
  5. Six Stories av Matt Wesolowski. För den som gillar podcasts som Serial. Är uppbyggd på samma sätt. Låter som jag kommer älska den.

The Weight of Lies – Emily Carpenter

Jag har inte läst något annat än thrillers, deckare och spänningsromaner det senaste halvåret. Miraklet måste nog också klassas som spänningsroman, även om den inte i första hand är intrigdriven som de flesta böcker inom genren. Jag tror att det beror på att jag inte riktigt är där jag vill vara i livet just nu. Det är lätt för mig att ta till den här typen av böcker som en slags verklighetsflykt. Hellre än böcker som fokuserar på karaktärer, även om jag egentligen älskar sådana böcker.

The Weight of Lies är skriven av en för mig okänd författare. Det är hennes andra bok och den första heter Burying the Honeysuckle Girls. Ingen av dem är utgiven på svenska. En tredje bok är på gång Every Single Secret. Jag kom i kontakt med den här boken på CBTB’s (Crime by the Book) instagram. Ally på CBTB läser bara den här genren och oftast tycker jag om de böcker hon rekommenderar. Tyvärr föll den här mig inte riktigt i smaken.

Historien berättas av Megan Ashley som är en bortskämd 24-årig dotter till en romanförfattare vars debutroman från 70-talet är kultförklarad. Mamman har en uppsjö fans efter sig som har en massa konspirationsteorier bakom den bok mamman skrev som handlar om ett mord. Nu ska Megan, som aldrig varit intresserad av sin mammas arbete, plötsligt själv lösa mordet och i sin tur skriva en bok om det och sin hemska uppväxt med den kända mamman. Hon läser också mammans bok parallellt och vi får ta del av utdrag ur den boken i varje kapitel. Megan beger sig till den ö och det nu nedstängda strandhotell där mordet skedde. Ön är i stort sett obebodd bortsett från den udda samling människor som bor på hotellet och tar hand om det även om det är stängt. Ön ligger på Georgias kust och här finns vildhästar, skallerormar och långa stränder.

Vad jag gillar med boken är att den trots allt var svår att lägga i från sig. Jag ville veta vad som skulle hända och förstås också vem som var den verkliga mördaren, om det nu fanns en sådan. Den fysiska boken är också mycket trevlig, omslaget är lite gummiliknande och sidorna är precis lagom tjocka av perfekt kvalitet med fint typsnitt.

Vad jag har svårt för är själva intrigen. Eller snarare huvudpersonens motiv. Det känns inte trovärdigt. Jag får aldrig förklarat för mig varför den ointresserade dottern plötsligt ger sig in i det här. Vad kommer hennes intresse ifrån? Vad driver henne? Dessutom är hon konstig och otrevlig och jag gillar henne inte alls. Jag tycker också att dialogen är rätt dålig.

På Goodreads har den fått 3,9 så många gillar den här boken mycket mer än jag.

Betyg: 3/5
Lake Union Publishing, 2017.
372 sidor.
Originalspråk: Engelska.